Kära läsare.

Det finns otaliga bevis som talar för existensen av den ljustunnel som vi sägs färdas genom när vi dött den fysiska döden, genom vilken vi återinträder till den andevärld som vi kommer ifrån. Framförallt handlar det om vittnesmål från människor som haft så kallade nära döden-upplevelser.

Jag har själv varit med om den fascinerande erfarenheten att studera denna tunnel vid olika tillfällen och tänker här berätta om två av dessa.

  Min pappa hade hamnat på sjukhus och låg inför det sista. En dag när jag satt där hos honom drogs min blick mot ett ljus ovanför hans säng. När jag tittade upp fanns där liksom en virvel av ljus, lite som en tromb betraktad underifrån. Jag blev fascinerad och insåg att jag rent ”fysiskt” såg den berömda tunneln (eller var det clairvoyant?). Dagarna som följde lärde jag mig att tolka min pappas tillstånd via ”virveln”, ibland var den vidöppen och ibland drogs den ihop. Ju öppnare den var, desto sämre var han och därmed ”på väg” över. Vi vakade vid ett tillfälle i över ett dygn, tunneln var vidöppen och jag förundrades över att han inte gick över. Troligtvis kunde han inte släppa taget då vi satt och pratade minnen, eller så var hans tid inte inne ännu. Jag fick tyvärr inte vara med den torsdagsmorgon han släppte taget och gick in i ljuset.

2008 blev jag själv allvarligt hjärtsjuk och var på väg att stryka med, men min tid var inte inne. Jag fick dock några tillfällen att studera den berömda passagen. Jag ska här berätta om en av dessa gånger då jag stod utanför det som såg ut som en tunnel av ljus. Jag försökte gå in i den men hindrades varje gång av något som var som en osynlig vägg. Till slut hördes en ekande och djup mansstämma från tunneln som sa ”Du får inte komma in, din tid är inte inne ännu”. Jag kände mig då lite snuvad på en upplevelse som kunde ha stillat min nyfikenhet, men jag såg ju den vackra mjuka ljustunnel som kändes så fridfull att få träda in i. Den såg oändlig ut från mitt perspektiv. Idag är jag inte ett dugg rädd för att dö, men jag är ändå rädd för att bli hjärtsjuk igen trots att jag kände en sådan livskvalitet under denna tid. Kanske är jag mest rädd för den oro och rädsla som jag orsakade mina närmaste och mina vänner. Samtidigt finns det så mycket mer jag vill hinna med innan jag vill sätta punkt för denna inkarnation. Så det gäller att bejaka livet – man vet aldrig när det tar slut.

Med kärlek

Hasse Nyander

 Är det något du vill veta mer om? Maila mig då på hassenyander@hotmail.com eller besök min hemsida www.hassenyander.com!